I Storbyn på Lilla Rågö fanns Ippgården med öns sista rökstuga, När gårdens sista invånare Anders Gitåg (han var ursprungligen fran Soknasgården i Lillbyn, gift med Ano f.Sjöström, de var inflyttat par till Ipp) dog omkr.1930 och Kersti Mihlberg med sonen August, som bodde på gården och vårdade om änklingen Anders, vid jordskiftet 1931 fick egen tomt i Lillbyn "Krusbacks", blev Ippgården tom och hamnade dessutom på annans mark.
Sommaren 1934 gästade rektor Per Söderbäck från Lunnevadsfolkhögskola Rågöarna (han hade åren 1924-1927 varit rektor vid folkhög- och lantbruksskolan på Birkas i Estland och under denna tid blivit intresserad av Rågöarna och forskat mycket i rågöbornas seder och bruk och arbetade nu med en bok om rågöborna som kom ut i Stockholm 1940 ). Han tog nu initiativet till att Ippgården skulle bli ett hembygdsmuseum, det första i sitt slag i Estland.

Det bestämdes nu att stugan skulle rivas och föras till kommunens mark i norra änden av byn, den fraktades sedan dit på vinternav byns bönder och här byggde nu byggmästaren Mathiss Vesterholm upp stugan igen, det enda som blev nytt var stugans halmtak, den gamla halmen gick inte att återanvända.

Den 19 i augusti 1934 samlades rågöbönderna och utsågo bland sig en bestyrelse, som bestod av: läraren Johannes Pöhl som blev sekreterare, Mathias Vesterholm blev byggmästare, Johannes Espling valdes till kassör, dessutom valdes Karl Koinberg, August Fredrik, Erik Grönlund, August Espling, Mathias Sjölund, Alexander Simberg, Alfred Sydman och August Blomkvist.

En vacker sommardag den 11 augusti 1935 var museet invigningsklart. Det kom ca 1000 besökare till invigningen.

Hembygdsmuseets livslängd blev kort. Det kom orostider. Estland skulle upplåta flott- och flygbaser på endel kustområden till Sovjetunionen och hit hörde även Rågöarna. Rågöborna fick lämna sina öar sommaren 1940.

- Hembygdsmuseet skulle räddas, det kom representant från "Eesti Rahva Muuseum" i Dorpat som var med vid rivningen
av museet och man rev både stuga och uthus och allt forslades till Korkis på fastlandet. I Pellas gården stuvades alla inventarier in i ett uthus och timret travades upp på stranden. Härifrån skulle allt sedan föras till museet i Dorpat (Tartu).

Ingeborgs  Andersen-Pöhl